Just nu ligger jag i min säng, bölar och kramar min nalle skit hårt (om den varit levande hade den nog dött vi det här laget :3) jag kramar den så hårt för att jag vill skära mig men jag har typ lovat min pojkvän att inte göra det och jag försöker värkligen så gott jag kan. Jag vet inte hur länge jag kommer klara att inte skära mig och faktist äta tillräckligt för att inte gå ner i vikt. Men jag tänker värkligen försöka nu för jag är inte den personen som bara ger upp!! det har jag aldrig varit och det kommer jag aldrig att bli!!

So don't give up!!

I want to fly
I want to leav
I want to be gone forever and just disappear.

Igår kväll vid 10-11 på kvällen fick min mamma reda på att jag skär mig. Hon reagerade inte alls som jag trodde att hon skulle göra. Jag trodde att hon skulle bli arg på mig eller liknande, men det ända jag såg var besvikelsen i hennes blick. Man kunde se bara genom att titta på henne att hon inte förstod varför. Men varför skulle hon fatta.Anledningen är att ett minne förföljer mig vart jag än går och att jag har några ganska nära kompisar som inte mår bra. Det är därför jag skär mig.

Om jag ska vara ärlig så vill jag inte sluta. visst, när jag är 15-16 år kommer jag inte vela ha fullt med ärr på mina armar. Men det vill jag inte nu häller. Jag har över 35 synliga ärr på mina armar (om man tittar relativt noga) och ca 15 på båda mina bev av self-ingery. det är inte bara som jag har skärt mig. Jag har bland annat bränt mig själv. Men det har jag inte gjort så många gånger. Bara 3 eller 4.

Min mamma säger att det är något som finns på min utsida som inte är en del av mig. Men det är ju en del av mig!! Det är en del av vem jag är!! Jag önskar att min mamma bara försvan eller gick och dog för jag hade inte blitt ledsen.

Jag borde inte få exsistera!! Allt jag gör blir bara fel och jag är alltid till besvär för alla. Jag har inga planer på självmord eller så men ibland vill jag bara somna in och sova för evigt. Den finns säkert många som har det sämmre än jag och jag tycker synd om dom, men beroende på ens personlighet så tar man det olika. Vissa blir mobbade, vissa blir av med en nära vän eller familjemedlem, vissa blir misshandlade, vissa blir våldtagna, vissa hatar sina föräldrar, vissa har skilda föräldrar, vissa har ett krossat hjärta osv. Listan är lång. Jag själv har inte världens bästa relation till min mamma. Om hon skulle dö hade jag blitt shockad men inte brytt mig så mkt. Det känns som att min mamma trycker ner mig och hindrar mig från att göra saker. Jag brukar önska att hon dör. Jag vet att det låter knäppt men det är sant, jag vill att min mamma dör. varje gång jag tänker på det känns det som att jag har nått fel i hjärnan eller så för jag tror knappast att "normala" personer vill att deras mamma ska dö. Jag vill att min mamma ska dö för jag pallar inte med att hon skriker på mig och trycker ner mig varje gång jag gjort nått litet fel eller glömt något. Jag gillar framför allt inte att hon säger till mig "jag vet att du är en smart tjej och är smartare än så." då brukar jag bara ha lust att skrika "men tänk om jag inte är det då!! jag kanske inte är så smart som du tror!!" men jag vågar inte skrika. Jag vågar inte säga nån ting. Det känns som att nån har klistrat fast min tunga i min mun. Om min mamma hade skrikit på mig mindre hade jag aldrig velat ta självmord eller dö.

Förlåt för att jag finns!!