Igår kväll vid 10-11 på kvällen fick min mamma reda på att jag skär mig. Hon reagerade inte alls som jag trodde att hon skulle göra. Jag trodde att hon skulle bli arg på mig eller liknande, men det ända jag såg var besvikelsen i hennes blick. Man kunde se bara genom att titta på henne att hon inte förstod varför. Men varför skulle hon fatta.Anledningen är att ett minne förföljer mig vart jag än går och att jag har några ganska nära kompisar som inte mår bra. Det är därför jag skär mig.

Om jag ska vara ärlig så vill jag inte sluta. visst, när jag är 15-16 år kommer jag inte vela ha fullt med ärr på mina armar. Men det vill jag inte nu häller. Jag har över 35 synliga ärr på mina armar (om man tittar relativt noga) och ca 15 på båda mina bev av self-ingery. det är inte bara som jag har skärt mig. Jag har bland annat bränt mig själv. Men det har jag inte gjort så många gånger. Bara 3 eller 4.

Min mamma säger att det är något som finns på min utsida som inte är en del av mig. Men det är ju en del av mig!! Det är en del av vem jag är!! Jag önskar att min mamma bara försvan eller gick och dog för jag hade inte blitt ledsen.

 

milla

19 september 2012 09:03

Hej vännen, slutar gör man bara inte så, det är en prosess och insikt, man måste vilja sluta, man måste tro på sig själv först. Du är som du kallar på uppmärksamhet, "se mig se mig, visa att du älskar mig, du vill få dina närmaste att gråta för att få bevis på att du är älskad"?? Man är osäker när man går in i tonåren, kroppen o själen blir kaos i känslorna, det är en mognadsprosses. Eller hur? Mitt råd är att omge dig med folk du tycker om och som är snälla mot dig, sortera bort el undvik de dumma negativa, världen är full av dem, men det finns fina bra människor, gör skaer du tycker om, träna dig svettig och helt slut så får du "lyckoendorfiner" naturligt i kroppen, snabbar powerwalks eller spring eller gympa tex..eller vilken sport som heslt..kampsport kanske? Måla och skriva av dig alla känslor som ett rinnande vatten..prata prata med de du litar på. Du är en fin männsika och värd att älskas precis lika mycket som alla andra. Tro på att du kan. Och det viktigaste av allt, Din mamma älskar DIG.

Me

19 september 2012 09:51

Jag gör redan det...

 

milla

19 september 2012 11:26

Ok vad bra:) då är det bara tålamod som gäller nu då..Have faith...så faller pusselbitarna på plats.. tids nog..ge det tid..var snäll mot dig själv..det är Du värd. Jag är så glad jag halkade in på din bloggsida, som du förstår jobbar jag i vården med just självskadetjejjer..det som hjälper är att få tonvis med kärlek o bekräftelse så blir man lugn Stor Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förlåt för att jag inte har bloggat på ett tag, men min lapptop dampar när jag ska in på bloggplatsen... Sorry... Sitter och skriver detta på mobilen nu... Ska försöka fixa min lapptop så snart som möjligt. (om det går...)...

Min mamma tror hela tiden att jag ska må bättre av att hon kommer in till mig och vill "prata". Hon tror jag mår bättre av att hon kommer in och påminner mig vilket helvette jag var i innan. Och fortfarande är kvar i. Men det vet hon inte. Ingen vet....

Då är man tbx på sitt rum hemma igen. Känns hämskt och jag mår dåligt igen. Jag vill inte vara här. Känner mig fast. Känns som att jag inte kan göra nånting.  Känner mig värdelös. Känns som att jag inte hör hemma här.   Jag vill bara här ifrån. D...

Alla som känner mig vet hur barnslig jag är. Jag är inte omogen utan bara barnslig.   Nyss var jag i "stallet" och hoppade i allt hö xD Så jävla kul!! Är utanför krishanstad (stav) så här skojar min pappa med mig och kallar mig "stabo" på riktig ...

Jag insåg nyss att jag är helt fast. Jag kan inte sluta. Inte på egen hand. Om jag vill sluta behöver jag hjälp från nån annan. Jag mår mkt bättre här hemma hoss min pappa. Faktum är att jag mår bra. Om jag hade bott här hade allt varit perfeckt. Jag...